tisdag 5 november 2013

Bloggflytt

DEN HÄR BLOGGEN HAR FLYTTAT!

Att flytta sin blogg är precis lika jobbigt som att flytta sitt hem. Ändå har jag valt att göra det helt frivilligt

Den nya adressen är: svenska.yle.fi/musikchefen


tisdag 29 oktober 2013

Bastille vs. Corona vs. Snap


Jag kan på riktigt inte bestämma mig vad jag ska tycka om detta Bastilles ihopkok av Snap och Corona i sin egen tappning. Alltså lite kul är det ju, och visst gör de ju sin version skickligt och tillräckligt mycket på sitt eget sätt. Ändå är det någå som tar emot. Kanske för att jag är så inkörd på orginalen, men framförallt för att hela eurodance-perioden var som störst då jag gick i högstdiet. Så jag tror att jag behöver sova på saken.

I den här stunden har Bastille lite på 1 miljon visningar på sin video på några veckor medan orginalen sammanlagt börjar närma sig 40 miljoner visningar på 5 år. Får se om Bastille lyckas ta sig upp till samma siffror med sin "hyllning". Skulle vara kul att veta hur många som aldrig kommer att fatta att det är en mash-up/cover-grej.

onsdag 16 oktober 2013

Min förmidddag med Veronica

Har på känn att det här inlägget egentligen borde öppnas med "kära dagbok", eftersom det nu blir på en 12-årings nivå, men what the hell... För sini till och med en musikchef kan bli lite star strucked ibland. Eller det var väl bara det att Veronica var den trevligaste i hela världen då hon besökte jobbet imorse.

Började dagen med att lyssna på spelningen hon gjorde på världshistoriens allra första Svenska Talande Klubb den 7.2.2007. På den spelningen gjorde hon en cover version på The Offsprings låt Self Esteem som var helt sjukt skön (kanske nånting att ta upp på setlisten igen vink vink)!

Satt i möte då hon anlände, och då jag skulle tillbaka in på mitt rum så såg jag att där var hon och värmde upp inför uppträdandet.  Inte varje dag man har Veronica Maggio på sitt rum precis, tyvärr var jag på fel sida om glaset.



Där står hon och övar på en akustisk version av Sergels Torg, och medan hon sjunger ser jag hur hennes hand plockar ner nånting från mitt skåp samtidigt som hon börjar gapflabba.

På min hylla har jag nämligen ett sajnat exemplar av Matti Nykänens skiva "Ehkä Otin Ehkä En" som väckte stor förtjusning. Här kan ni se klippet där hon förklarar vad det var som fick henne att grabba tag i skivan.

Borde ha en till nånstans hemma, kanske jag borde leta fram den och skicka den på posten. Med en varning att lyssna försiktigt så hon inte bara inspireras.




Men sen var det dags för själva uppträdandet, som ni kan se här! Fantastiskt!
Efter det trugade jag mig fram som en stalker, och fick min moment med Veronica och Matti!



Fick mina skivor sajnade (de tidigare albumen hade jag med autograf redan från tidigare)  och sen var det bara att säga tack och hej.

I väntan på att få se henne live igen kan ni kolla på Bettina på Yle Fem nästa måndag. Skippade att gå på den inspelningen, jag kan ju inte dyka upp på alla ställen där hon hänger idag heller. Fast att få ett besöksförbud från Maggios advokater skulle ju nog också vara någå att ha på CV:n...

tisdag 15 oktober 2013

Vad hände med Pitbull?

För bara ett och ett halvt år sedan, det var väl i juni 2012, så steg Pitbull upp på scenen i Helsingfors och drog sina låtar för typ 6000 människor. Då var han en av de riktigt stora namnen vad kommer till popartister, till en stor del tack vare sina samarbeten med bl.a. Jennifer Lopez, Mohombi, Ne-Yo, T-Pain, Usher och många fler - och han var överallt. Stundvis kändes det som om att han var med på precis allas singlar förutom typ Arne Alligators, inte för att ens det skulle ha varit en överraskning. Men sen gick luften lite ur...

Låtarna på senaste skivan Global Warming må ha spelats en hel del (t.ex. Feel This Moment mer än 57 miljoner lyssningar på Spotify och 121 miljoner visningar på Youtube), men redan hösten 2012 då den iof ganska okej radiolåten "Dont Stop The Party" släpptes väckte den inga större känslor. Inte ens fast han desperat namedroppde precis alla huvudstäder i västvärlden. Radiokanalerna spelade, men folk brydde sig inte och listaplaceringarna uteblev, åtminståne i europa.

Nu då jag läser om att Pitbull avbokat en hel turné i australien och redan tidigare flere spelningar i sydamerika (ryktet säger att det beror på att det inte säljs tillräckligt med biljetter) så är det väl bara att konstatera att delvis så orkade publiken inte mer med Pitbull, samtidigt som det kom en ångvält vid namn EDM.

Artister som Swedish House Mafia, Avicii, Calvin Harris, David Guetta etc. har bokstavligen sopat golvet med artister som Pitbull, och Pitbull klarade inte av att svara.Senaste skivan Global Warming innehöll pinsamma försök med dubstep och allt möjligt, men festen hade redan flyttat nån helt annanstans. Pitbulls tid var och är förbi, så som det nu ser ut. Flo Rida är en annan som riskerar att gå samma öde till mötes, och då var ju hans låt "Whistle" en enorm hit så sent som i maj 2012

Här om dagen släppte Pitbull en ny singel, Timber, där Ke$ha är med och håilar, och jag kan inte låta bli att tycka att det låter som att han försöker göra en liten Aviciis Wake Me Up-inspirerad country grej. Igen en helt ok låt, men... för att rädda Pitbulls karriär (utanför USA) så borde den nog ha kommit ut 2011.



Ett stycke klassik Lady Gaga

Inte för att Applause kanske kommer att vara den mest klassiska Lady Gaga låten genom tiderna, men visst funkar den bra såhär också...

fredag 4 oktober 2013

torsdag 3 oktober 2013

#SongOfTheDay: The Country Dark / Buttplug

Har varit lite bråda tider nu då jag varit musikchef på både X3M och YleX den senaste månaden, så bloggande dog lite i september. MEN - då jag i morse snubblade över den här skivan kände jag som ett tecken från ovan att det var dags att bryta tystnaden.

Det handlar om riktigt skitig, ful, rojsig, inhemsk garagerock då det är på allra bästa sätt! Bandet heter The Country Dark, låten heter Buttplug och är öppningsspåret på nya skivan Deadman's Handjob - bara att njuta! Åtminståne satt det riktigt bra för mig såhär när veckoslutet är så nära men ändå så långt borta...


PS: Brukar ju lägga in låtarna på min Song Of The Day Spotify-lista, men eftersom låten inte finns på Spotify så får det vara ogjort. De tidigare låtarna hittar ni dock här:


onsdag 28 augusti 2013

I brist på Metallica, ta Metallica Lite

Lyssnar igenom Avenged Sevenfolds nya album "Hail To The King" och ska jag vara helt ärlig hade jag nog förväntat mig både mer fart och tyngd, Men med facit på hand så blev det nog bättre såhär. För den här skivan plockar fram en massa minnen och musikreferenser från förr! Och det på bästa sätt....
Här är några exempel:

This Means War 
Allra mest för den nya skivan mina tankar till Metallicas Black Album, dock som en lite "lättare" version. Som här i låten "This Means War" där jag får lust att sjunga "Sad But True" mellan varven. Bra tryck!

Crimson Day
Gitarrsoundet i lugna Crimson Day låter bekant och (igen) passligt Metallica-aktigt. Annars så kunde det ju nästan vara en Sturm und Drang låt...


Heretic
Basen på sjunde spåret "Heretic" får mig att tänka på Stratovarius låt "Kiss of Judas", medan den akustiska gitarren i mitten går mot Scorpions hållet.

Acid Rain
Av nån orsak fick den här mig att tänka på Extreme och deras låt "Seven Sundays" - och då är de ju nog som från två olika världar, i alla fall sound-mässigt. Men, hjärnan kopplar nu som den kopplar, och så länge det känns positivt är det ju bara bra!


SÅ MED ANDRA ORD: 
Det värsta jag vet är då ett band helt tydligt försöker vara som sina idoler på -80:talet, men bara blir en blek kopia av någå som varit och farit. Det vad Avenged Sevenfold nu levererar låter inte som en kopia, eller ens som en medveten "nu ska vi hylla allt det som var bättre förr". Istället förvaltar dom framgånsrikt ett arv från vad som nu råkar vara min favorit musik. Finns en stor chans att det här kommer att vara mitt favorit, inte bara Avenged Sevenfold, album en tid framöver. Kanske man borde fixa en biljett till spelningen i november...


tisdag 27 augusti 2013

#SongOfTheDay: Wale / LoveHate Thing


Hiphop och rap har nu aldrig riktigt varit min grej - och med det sagt så finns den en massa undantag till det påståendet, dvs det handlar om enskilda låtar istället för att på riktigt sätta mig in i genren eller dess artister.

Under semestern hade i alla fall Wales nya album The Gifted landat i mitt postfack, och skulle jag bara ha kört på med fördomar skulle jag aldrig lagt in skivan i spelaren. Men, till all tur tänker jag mer att "man ska smaka på allt".

Kanske det var tack vare att jag under semestern på några veckor slukade de två första säsongerna av The Wire (skriker fortfarande 5-0 varje gång jag ser en polis) som jag (speciellt) av öppningsspåret The Curse Of The Gifted kom precis in i den fiilisen. Sen var det bara att tuta på med resten av skivan, som bjuder på samarbeten bla. med CeeLo Green, Nicki Minaj, Rihanna, Wiz Khalifa med flera, och framför allt en drös otroligt skickliga musiker! Levande och bra musik, det kan det inte bli för mycket av!

PS: Ännu om kopplingen till The Wire, Wales kusin Gbenga Akinnagbe hade en roll i serien fr.o.m.
säsong 3, så bara jag nu har alla delar på digiboxen ska jag ta itu med den serien.... Under ett veckoslut t.ex.


Kolla in hela spellistan på Spotify:

onsdag 17 juli 2013

BE? BS sku jag kalla det...

Ja okej det är ganska hårt sagt, men i det här fallet är det nog det enda jag kan komma fram till! Men för att göra en kort historia lång:

Blev nog inte alls imponerad då Liam Gallaghers 'Beady Eye' släppte sin första skiva 'Different Gear, Still Speeding' för några år sedan. Den var helt enkelt allt för tråkig och intetsägande i min smak. Så lade den skivan åt sidan och ägnade min tid åt roligare saker.

Snabbanalysen blev att  skulle det har varit Liam och inte Noel Gallagher som skrivit Oasis låtarna i mitten av -90:talet så sku bandet knappast ha blivit så stora som de blev.  Inte för det, skivan som Noels band "Noel Gallagher's High Flying Birds"  gav ut här om året var nu inte någå att hänga i julgranen heller precis.

Under sin guldperiod levererade ju bandet sådana ultimata klassiker som de nu väl ens knappt själva kan tro på att de någonsin sku klara av att toppa.

För lite på en månad sedan gav Beady Eye ut sin nya skiva BE. Eftersom jag hade en massa förutfattade meningar så hamnade den ganska långt ner på priolistan och landade i cd-spelaren först nu.

Spår nr.1 'Flick of The Finger' var ju första singeln så den hade jag hört tidigare, och den är nu vad den är. Men det var vid spår två, 'Soul Love', som jag vaknade till! Det är ju för fan samma låt!

Lyssna själv:

         

Hur stor brist på fantasi får man ha som låtskrivare? Och varför ha dem att komma efter varandra på skivan? Hur har de tänkt här? Jag menar, klipp ihop den där och du har en längre låt. Och visst - ALLA band upprepar sig, så är det bara. Sen lyckas endel bättre och andra sämre. Eller så är det helt medvetet. Hur som helst så kunde jag inte lyssna igenom resten av skivan utan att leta efter fler upprepningar, dvs fokus låg på fel ställe för att jag ens sku ha en chans att gilla den. (sen tycker jag nog mig höra samma versmelodi återkomma i fler andra spår på skivan, men inom gränserna för vad som är ok).

Även om det ger en massa framgångar att skriva så bra låtar som Oasis gjorde så är det nog garanterat lite av en förbannelse också, och då är ju Oasis betydligt mer än ett "one hit wonder". Men den där känslan då du skrivit så bra låtar att du innerst inne vet att du kommer aldrig att göra någå lika bra igen. Och fast det sku vara nära, så krävs det ett mirakel för att publiken, och speciellt de gamla fansen, ska tycka att det är på samma nivå.

Sku jag vara i den situationen sku det nog störa mig i alla fall. Men att jag sku försöka göra om det ja! Eller sen bara vara glad ändå och göra det som känns rätt för mig. men har svårt att tro att tanken aldrig sku slå dem, att "ja inte är det ju nån wonderwall precis". För om det är någå vi människor är bra på så är det ju att tycka att allt var bättre förr.

Så.. allting har väl sitt pris. Helt klart ligger det nånting i det där med att sluta på topp. Det svåra är ju bara att förstå och acceptera att det här var nu toppen, de blir inte bättre än det här. Oavsett om man sysslar med musik eller nånting annat.



tisdag 16 juli 2013

#SongOfTheDay: Manowar / Hail and Kill


Hade en kort men givande diskussion med KjellHell om Manowar, och Kjelppa kom med den kanske viktigaste poängen jag hört på sjukt länge: Man måste höra på lite Manowar varje dag! För just exakt så är det. Äntligen fick jag veta vad som fattats mig de senaste 15 åren... 

Catzo skrev idag en artikel om International Cassette Day som kommer att firas för första gången den 7 september! Tills dess ska jag gräva fram en av de kassetter som jag lyssnade på nästa oavbrutet i ett skede: Manowars "Kings of Metal", där just den här låten finns. Sen gäller det bara att hitta en fungerande spelare också...

Kolla in hela spellistan på Spotify:

söndag 14 juli 2013

#SongOfTheDay: Helix / Heavy Metal Love


Idag hoppar vi tillbaks till 1983 och låten Heavy Metal Love av Helix - ännu ett exempel på en låt som jag snappat upp nånstans, tyckt att var bra, men sen inte brytt mig mer om det bandet. Och som 13-åring innan internet var tillgängligt så var det ju inte sådärbara att undersöka allt semi-intressant man hittar. Listan med band jag gärna sku undersöka närmare börjar bli ganska lång vid det här laget...

Låten fanns med på den allra första cd-boxen jag köpte för helt egna pengar och på helt eget initiativ, The Metal Box - en av de viktigaste kuggarna i min musikuppfostran, och därför är den nu såhär 22 år senare en av mina personliga klassiker! 

Hela listan i Spotify:

lördag 13 juli 2013

#SongOfTheDay: Staffan Hellstrand / Sot-Annas gränd

Den första gången - hur sku man någonsin kunna glömma den?



Den 28.51994 gjorde jag min radiokarriärs första artistintervju! Tillsammans med min "kollega" Camilla intervjuade vi Staffan Hellstrand i en gammal husvagn på backstageområdet på "Kokonrock" i Borgå, ett evenemang som drog så lite folk att NSU slutade upp med sina rockfestivalsatsningar. Blev för stort minus i kassan helt enkelt. Om jag inte minns helt fel så var det fler inbjudna & media än betalande i publiken, vilket ju inte är helt bra.

Men Staffan gjorde en sjukt bra spelning, och skivan "Sot" som jag hade lyssnat sönder långt innan han hittade/tappade bort sig till Borgå, är en av dom där skivorna som lite fallit i glömska. Fast då den här låten dök upp tack vare "shuffle"-funktionen kom allt tillbaka! Alla minnen från den skivan, den tiden, då jag var 16 och lekte radio, fast på riktigt (programmet vi gjorde sändes ju trots allt direkt på Radio Östnyland en gång i veckan).

Så efter att ha kastat mig över skivan med hull & hår kan jag inte annat än att dela ut priset för årets ny-gamla album! Fastän det bara är juli...

PS: borde ha ett foto + autograf NÅNSTANS. Om jag hittar det ska jag posta dem här

Hela listan med ALLA låtar...

fredag 12 juli 2013

#SongOfTheDay: Alina Devecerski / Gå för långt


Vilken jäkla tur att Alina Devecerski skrev "Flytta på dig" och att den slog igenom i hela Norden så stort som den gjorde. För annars kanske vi inte skulle ha noterat resten av hennes otroligt fina låtar. 

Nu levererar hon igen - den här gången i form av signaturen till Sveriges Radios dramasatsning 
Terapioffer (klicka för att lyssna - funkar bra också i Finland), en dramaserie för unga om psykisk hälsa och ohälsa. Alina har alltså specialskrivit låten för serien.

Det finns ju alltid en risk då artitster specialskriver låtar för t.ex. TV, Radio, nåt evenemang för välgörenhet eller svältande barn, fotbolls-em eller liknande. Sådär att det kanske nog är bra, men inte riktigt som en "äkta" låt av den artisten eller bandet. Många har snubblat på det här då det tänkt att de ska skriva en låt för Eurovisionen, istället för att skriva en bra låt..

För Alina har det här i alla fall inte varit nåt problem, utan hon lyckas (än en gång) förmedla sina enkla men sjukt fina melodier och angstfyllda texter med tryck och på ett fräscht sätt, så att man får hopp för framtiden, istället för att bara slänga sig i ett hörn och storgråta (gör jag det så är det för att det är så bra). Det är inte alla som lyckas med det....

HELA SPELLISTAN I SPOTIFY:

torsdag 11 juli 2013

#SongOfTheDay: Familjen / Ängeln i rummet

Dagens låt är Familjens version av Eva Dahlgrens "Ängeln i rummet", som är b-sidan till senaste singeln "Väger ett andetag". En riktigt bra version, som jag nog måste säga att klår Lalehs version som var oerhört fin och väldigt populär då den släpptes. Det är bara något i fiilisen som blir skönare, och som för den till en dimension vidare.

Vilken tycker ni att är bättre?

             


Hela #SongOfTheDay-listan i Spotify:

onsdag 10 juli 2013

Ibland är det bra att städa...


Har svårt att städa, antagligen för att jag har en tendens att vilja spara på precis allt! Men ibland tar utrymmet slut och då är en rensning oundviklig.

Såhär års så är det ganska lungt på musikmarknaden, de flesta artister är hellre ute på turné än släpper nya skivor och singlar - dvs ett perfekt tillfälle för en musikchef att gå igenom hyllorna och skivhögarna för att såväl rensa bort som att arkivera, och framför allt fynda bortglömda gamla guldkorn och underligheter som legat underts in nån dammtäckt hög.

Som t.ex den här gamla klassikern: "Mannen som kan" - en låt för Jan-Erik Enestams riksdagsvalskampanj år 2003. Ett måste för alla skivsamlingar....

Av nån orsak finns inte den här på Youtbe/Spotify så vill ni höra den får ni komma på besök


#SongOfTheDay: Culture Club / The War Song


Ännu ett av dessa många musikvideon från min tidiga barndom som var med och formade mitt intresse för musik, och framförallt gjorde mig till musikallätare. Är fortfarande barnsligt förtjust i röntgen-effekten och jävligt avundsjuk på skelettkostymerna som ungarna har i slutet av videon.

Alla låtar hittar du också på Spotify:

tisdag 9 juli 2013

#SongOfTheDay: Glasvegas / If


Jag som annars också har svårt att lyssna på texter i låtar (eftersom det i första hand är musiken som är avgörande för mig huruvida jag tycker att låten är bra eller nä) så har ju extremt svårt att tolka Glasvegas texter, för det är bara så svårt att uppfatta vad de sjunger.

Som t.ex. i mitt favoritexempel "Daddy's Gone", där vid 0:49 - fattar inte ett smack vad de sjunger stundvis, men låten är bra, så vad har det för skillnad. Senaste singeln If från kommande skivan "Later... When The TV Turns To Stactic" som kommer i höst så var aningen lättare, men ändå passligt utmanande.

Stort plus får den här låten för sättet som de lånat en bit från Talking Heads klassikern "Road To Nowhere" fast nu Glasvegas sjunger att de minsann är påväg nånstans. Sen är det ju aldrig fel att ha med William Shatner i en musikvideo heller...

I väntan på att skivan kommer kan jag annars varmt rekommendera att du kollar in  förra singeln
"I'd Rather Be Dead (Than Be With You)" som är grymt fin.

Alla 200+ låtar som jag bloggat om hittar du förövrigt i Spotify:

fredag 5 juli 2013

Kampen om titeln "sommarens största låt" avgjord?

Så ser det ju nog ut, för Aviciis låt "Wake Me Up" sopar ju banan med alla andra. Den har helt enkelt exploderat vad gäller  popularitet, och det genast då den släpptes.

På bara några veckor har låten spelats mer än 13 miljoner 763 tusen gånger på Spotify, (den officiella lyric) videon visats på youtube mer än 4 miljoner gånger på under en vecka, etta på nedladdningslistan i Finland och singellistan i Sverige.

Officiellt kommer den att tas in på X3Ms spellista fr.o.m måndag, men vi har nog tjuvstartat och spelat den en hel del under de senaste veckorna (vilka låtar som vi spelat hittar du här!), helt enkelt för att den
A: är sjukt bra
B: har önskats väldigt mycket och
C: Är mer än bara en sommarplåga - den här kommer att stå sig över vintern tror jag

Summa summarum: Den här låten kommer ni nog att få höra en hel del de kommande månaderna -
om ni så vill eller inte. 

#SongOfTheDay: Kakkmaddafakka / Restless



Dagens låt är ett stycke norsk indierock från 2011, och Indiepop-rock har ju inte riktigt varit min grej, men stundvis kommer det band som gör låtar som tilltalar mig helt otroligt starkt. Det här är definitivt en av dem.

Följ / lyssna på #SongOfTheDay-listan i Spotify: 

torsdag 4 juli 2013

Så Dave, vill du att jag ska skratta eller gråta?

Kom aldrig riktigt igång med att lyssna på det nya Megadeths albumet "Super Collider" men eftersom nu senaste singeln "Burn!" serverades rakt framför nosen så gav jag den en chans. Ett sätt att komma igång liksom. Men... genast efter 1:30 i låten måste jag trycka på STOPP - och sen backa bakåt - för vad fan vad det för ett ljud????

Lyssnade om och om igen på samma ställe och nej, stereon var inte sönder, och samma ljud förekom också på skivan, i spotify och på youtube. Så vad var det som jag hörde?

Lyssna här på Youtube (funkar inte som embeddat pga upphovsrättsschmirbubärrrbur) eller logga in på Spotify och tryck på play här under och för att höra...



Att på den nivån... Hur som helst har jag otroligt svårt att nu välja om jag ska skratta eller gråta åt Daves blåsning/fjärtljud/frustning.

OM "Super Collider" sku vara Megadeths bästa album genom tiderna med briljanta mästerverk från början till slut tror jag att jag sku landa på att det är en bra sak och förklara det med "hur skönt det är då musiker med glimten i ögat gör vad som helst och vad de själv vill utan bry sig och bla bla jååå jåååå...

Tyvärr är det istället en av deras skivor som kommer att hamna nånstans underst i högen, om ens det.

Men - så mycket måste jag ändå ge cred. åt Dave att ljudet fick mig att kolla in hela skivan. Punkt. Slut.
Nu sätter hellre min tid på att lyssna på någå bra. Som den här t.ex.:



#SongOfTheDay: Petter med Eye-N-I / Början på allt


En av de bästa Petter låtarna någonsin! Perfekt inte bara som väckningslåt utan varje gång du behöver lite extra energi. Stor diggar dessutom den där slingan som kunde vara en sampling från The Shadows låt Apache men som ändå inte är det. Sjukt bra... Videon är ju bara för bra också.

#SongOfTheDay-listan i Spotify: 

onsdag 3 juli 2013

#SongOfTheDay: Studio Killers / Jenny


Av nån orsak så blir jag bara inte trött på den här låten hur mycket jag än lyssnar på den!

Men så ska det väl inte bli annat än succé om du plockar in såväl dragspel som steelpan och dessutom till en bra melodi alá Teemu Brunila,  och du har en av årets skönaste låtar i dina händer!

Det blir inte just mer sommar än det här! 

#SongOfTheDay-listan i Spotify:

tisdag 2 juli 2013

#SongOfTheDay: Big Country / Wonderland



TYVÄRR hittade jag inte musikvideon i sin helhet, utan bara en som var avklippt och orkade nu inte söka hur mycket som helst heller, och verkligen inte ladda upp den från VHS... Hur som helst, en perfekt låt i bilen, speciellt vid soluppgång eller nedgång..


För mig har Big Country från Skottland alltid varit ett en-låts-band, eftersom låten Wonderland är den enda som jag fått serverat framför mig. Men igår då låten dök upp i iPoden bestämde jag mig att kolla noggrannare på deras musik så fort jag bara orkar/hinner. Vem vet vilka pärlor jag missat? Ett bra musikprojekt för sommaren med andra ord. 


Som populärast var de i början av -80:talet, typ då EP:n med den här låten gavs ut. De lade av år 2000 och ca. 1 år senare tog solisten Stuart Adamson livet av sig. De övriga bandmedlemmarna började turnera igen år 2012, men för min del kan de hålla tillbaks med att ge ut fler album - har ju inte hur mycket tid som helst att lyssna heller ;)


Som vanligt så hittar du hela listan med alla låtar i Spotify - och ifall du nu inte orkar följa den så kan du ju alltid lyssna på den här:

#SongOfTheDay-listan i Spotify:

måndag 1 juli 2013

Sommarens bästa spelning? Jawohl!

Ja svårt blir det nog för vem som helst att toppa Rammsteins show i lördags på Rock The Beach, och inte bara i år utan överlag! Iron Maiden kommer att göra ett försök med sin show i slutet av juli men svårt blir det. Men... innan det här inlägget går över till att bara handla om Rammstein så ska jag svamla lite allmänt om de andra banden och festivalens sista dag.

Överlag kan man säga att Rock The Beach var en otroligt välordnad fetival! Sandstranden på Sandudd lämpade sig mer än väl - problemfritt både att ta sig in på området och bort därifrån. Vädret var perfekt dessutom med en sjuhelvetes lineup! När det nu har talats en del om "festivaldöden" och hur hård konkurrensen är så var det intressant att se att det fanns gott om festival-turister från vårt östra grannland i publiken, vilket är en bra sak! För så länge biljetterna går åt kan vi då se fler stora band här.

Förövrigt lär det ska ha varit lång kö utanför området då portarna öppnades, alla klädda i Rammstein-skjortor, som rusade för att få en plats längst fram och som sen väntade snällt fram till kl.21:30. Så det var liksom laddat för fest...

Kotiteollisuus:

Kotiteollisuus öppnade dagen för min del. Har nu kanske aldrig fastnat för deras låtar desto mer, men älskar deras sätt att vara på scenen och framförallt deras snack mellan låtarna! De om nån kan hantera en form av "läppä" som jag är tveksam till att går att göra på någå annat språk än finska. En skön "sii er alla i röven"-attityd på bästa sätt. Redan det gör deras show sevärd och nånting som det lönar sig att haka på ifall du har chansen. Ja och förstår finska. Sällan hör man heller band skrika så mycket om hockeylaget Saipa på scenen.



Newsted:
Följande i tur var ex-metallica bassisten Jason Newsteds "Newsted". Så fort jag såg hans nuna på videoskärmen fick jag en flashback till å jag såg Metallica för första gången i Åggelby 1993. 

Då var Jason cool som fan, med den coolaste frisyren och det coolaste scenbeteendet jag kunde tänka mig! Hans härjande var ju legendariskt. Jag misstänker att jag inte var den enda som saknade den tiden i lördags.
Jason år 1992 (typ)













För låtarna som 'Newsted' bjöd på lät som en dålig version av Metallica från tidigt -90tal. Det att bandet kastade in nåt random Metallica-riff mellan varven gjorde inte saken bättre. Jag brukar sällan gå bort från en spelning i mitten, men den här gången gjorde jag det. Låtarna höll helt enkelt inte måttet, och inte riktigt soundet heller.

Nån fantastisk solist är inte Jason heller - det här alltså baserat på lördagens live. Ska ge dem en chans till eftersom jag fick skivan hit till jobbet, ska analysera den sen då jag hunnit ta itu med den ordentligt.

Skippade glatt Enter Shikari och tog en tur runt festivaområdet för att konstatera att alla Rammstein-
Sålt alla skjortor och tappat pengarna?
skjortor sålt slut och att klassikern 'Makkaraperunat' inte blev bättre fastän jag lade på ett Instagramfilter. Överlag var hela området väldigt fungerande för en festival. 

#Omnomnom

Royal Republic:
Intervju med Royal Republic från Rock the Beach på x3m.yle.fi



Svenska Royal Republic som vi spelat en hel del på Radio X3M gjorde en av dagens bästa spelningar och kan faktist ha spelat till sig en hel del nya fans. För ju mer de spelade desto tjockare blev det med folk framför scenen.

Om bandet fortsätter med samma intensitet på sina gigs och att skriva lika bra låtar så kommer de att bli riktigt stora ännu. Åtminståne funkar det bra för en finsk rock publik

Funderade på hur jag skulle beskriva Royal Republic för en bekant som jag försökte locka med till spelningen och det blev ungefär såhär:
ungefär som Danko Jones - men betydligt bättre!


Danko Jones

För det hjälps inte - Danko Jones som spelade efter Royal Republic (dock på huvudscenen) blir lätt aningen tråkig. Visst, de har en del låtar som är riktigt bra men... sen blir det liksom där.


Kanske scenen blev för stor för att det sku funka? Anyway, om jag hade fått välja skulle nog Royal Republic har hamnat på en större scen och Danko Jones på en mindre. RR skulle åtminståne ha förtjänat det.

Paramore
En av årets stora publikfavoriter var definitivt Paramore som precis som Billy Talent på onsdagen gjorde en riktig säker och bra spelning, liksom alltid. Eller i alla fall de gånger jag sett bandet. Igen tror jag att nyckeln till framgångarna är sjukt bra låtar som får publiken att explodera. Det talades mycket om att slutet på Paramore var då bröderna Farro lämnade bandet - men efter att ha lyssnat på nya albumet och sett dem live nu så kan jag bara konstatera att "vem saknar nu dem"? Inte jag i alla fall...

Paramore

Sist men inte minst: Rammstein!!!

 I väntat på att spelningen ska börja
Jag vet inte hur många gånger jag använt beskrivningen "det närmaste jag kommer en religiös upplevelse" för att beskriva det hur jag upplevt Rammstein som liveband, och jo, det är nog inget som pekar på att jag skulle hitta ett bättre sätt att beskriva dem.För INGET går upp emot den show som de bjuder på. Sen att få stå relativt nära scenen med tusentals andra människor som diggar bandet så fanatiskt som det nu bara går gör inte heller upplevelsen sämre. 

Det går inte att beskriva en Rammsteinkonsert med ord, och inte ens riktigt med bilder eller video. Du måste uppleva det för att förstå. Kombinationen av musiken, intensiteten, glimten i ögat, humorn, showen, trycket, pyrona, sammanhållningen, proffsigheten... helhetspaketet. Det är helt enkelt oslagbart.




















Så avslutningsvis... Är lite rädd för att jag inte kommer att tycka lika mycket om Iron Maidens "Maiden England" spelning i slutet av juli som jag skulle ha tyckt ifall jag inte sett Rammstein såhär nära inpå. Eller ännu värre, nån annan konsert överhuvudtaget! För så otroliga är nog Rammstein, att allt annat bleknar i jämförelse. Sade jag redan att jag är frälst?

#SongOfTheDay: Dance 2 Trance / Power of American Natives

Efter ett heavy- och rockladdat veckoslut sitter det bra med lite gammal hederlig eurodance! Vet inte riktigt exakt varför den här låten är en favorit som ploppar upp med jämna mellanrum, men någå har den ju nog som suger in mig - nå - mera i trans än i dans. Vilket är en bra sak, annars sku alla omkring mig bli svårt blinda. Så idag stod det mellan den här och Snaps "the first, the last, eternity", och Snap får nu vänta till en annan dag...

Hela #SongOfTheDay-listan i Spotify:

söndag 30 juni 2013

#SongOfTheDay The Crystals / He Hit Me (and it felt like a kiss)

Att titta på Mad Men får en att upptäcka den ena snärtigare låten efter den andra, som dessutom alltid sitter klockrent in i avsnittets stämming, så lyfter verkligen på hatten för Alexandra Patsavas och de andra som jobbat med musiken i Mad Men. Om tv-serien via storylinen lyfter fram värderingar som inte riktigt hör hemma år 2013 så gör minsann låtarna från den tiden ett minst lika bra jobb.

Här ett exempel av Alexandras val som avslutade del 4 av den 5e säsongen, "Mystery Date"- en låt som jag inte tänker skämta om att Rihanna borde sjunga, för det skulle vara otroligt opassande. Hur som helst, den här låten ska in på min playlist på direkten!

Hela #SongOfTheDay-listan i Spotify:

lördag 29 juni 2013

#SongOfTheDay - Rammstein / Du Hast




Dagens låtval var skitenkelt, för att om det är något band som verkligen har mig så är det Rammstein! Har sett dem två gånger, ikväll blir det första gången utomhus. De två senaste gångerna har varit det närmaste jag kommit en religiös upplevelse, så förväntningarna är givetvis höga. Hur bra det var får jag
återkomma till imorgon.

Att välja en av så många bra Rammstein låtar är ju sen mindre enkelt OM det inte vore för det att det bara finns en låt - Du Hast - i Spotify.

  Hela "Song of the day" listan i Spotify:

fredag 28 juni 2013

Rock The Beach part I


Eftersom lördagen och Rammstein hela tiden varit mitt huvudmål vad gäller "Rock The Beach"så var jag inte så sjukt taggad på onsdag då jag gick mot festivalen,  eventuellt pga värmeböljan som gjorde att jag höll på att drunkna redan långt innan jag hunnit fram till stranden. Dock av svett, inte vatten.

Det här trots att jag skulle få se Billy Talent, som alltid är bra live + plus två legendariska band som jag alltid velat se men missat, Queens Of The Stone Age och Green Day. Ja och förstås Stone Sour, som vi spelat en del på Radio X3M och som jag nu alltid tyckt att gör ett bra jobb (på skiva) men som nu inte vuxit till nån större personlig favorit.

Och kanske det är just då förväntingarna inte är allt för stora som det blir riktigt bra...

Billy Talent:
Japp, de här kanadensarna levererar alltid! Det att de skriver bra melodiska låtar är en sak, men dessutom så har de alltid ett jäkla bra sound!  Kanske en fördel att inte ha för många gitarrer som grötar och att gitarristen Ian kör med sitt eget kännspaka sound...

BT har en stadig bas av fans här i Finland, och knappast blev det sämre av att solisten Benjamin hyllade vårt ishockeylandslag medan svenskarnas bara är "sådär". Det att många i publiken tycks ha uppfattat att han sa att han "hatar ryssar" kanske inte var så bra (det fanns en hel del ryssar i publiken) var ju kanske inte så snyggt, men tro mig, han syftade på deras hockeylag! Men förklara nu sen det...



QOTSA:
Om man inte alls är bekant med Queens of the Stone Ages musikstil så kan jag tänka mig att en hel spelning kan bli lite tung. Isåfall var nog "No One Knows" den musikaliska höjdpunkten.

Inte för att jag nu kan alla deras låtar som rinnande vatten heller, men det som gjorde mig otroligt imponerad av QOTSA:s spelning var hur jävla tight och samspelt ett band kan vara! Fy fan vad bra! Riktigt imponerande. Bandet fick hur som helst en massa kärlek av publiken då solisten Josh kastade en vattenflaska mot en säkerhetsvakt som försökte få ner en tjej som satt på nåns axlar, vilket ju då inte är okej.

Det största minuset med spelningen var nog att den bara var en timme lång! Sku gärna ha njutit en timme till...

Stone Sour:
Mest härjande och fart på publiken var det nog i alla fall under Stone Sours spelning.
Klippte ihop en liten video från då det gick som allra vildast till:



Stone Sours spelning var nog fiilismässigt kvällens absoluta höjdpunkt - i alla fall för min del. 

Fick en känsla av att jag definitivt måste bekanta mig betydligt bättre med deras album. Hoppas bara att de är lika bra på album som live. Eller ja, så bra var det nog i onsdags att till och med 3/4 räcker....

Roligt var också att se hur många som kommit till festivalen just för att se Stone Sour, det här baserat på antalet Stone Sour t-shirts jag såg i i publiken, kanske just därför att det här (tror jag) var först den andra gången de spelade i Finland.

 Bandet såg nöjda ut med spelningen & publiken och lovade dyrt och heligt att komma tillbaks så fort som möjligt (har vi inte hört den förut?) - och en egen spelning med Stone Sour, gärna på ett litet ställe, skulle jag gärna gå på.

Sist men inte minst, Green Day:


I min värld så har Green Day varit ett band som jag gärna skulle se live, om inte annat för att de varit/är så stora och legendariska. På listan över band jag MÅSTE få se innan jag dör (en ganska lång, i många fall helt utopistisk lista) har de nu aldrig figurerar, men okej, om man nu får chansen - klart man tar den. 
Och visst... var det ju bra. Billie Joe var i grym form, hade bra kontakt med publiken, bandet bjöd på sig själv (om man nu vill kalla fjantande runt i kvinnokläder för det), och listan med hittar och helt briljanta låtar från "American Idiot"-skivan är ganska lång... Ändå blev jag i någå skede lite uttråkad. 

För det är bara just så många låtar byggda på samma tre ackord jag orkar höra i ett sträck. Om de andra spelningarna borde ha varit längre så sku nog Green Day bra ha klarat sig med 1 1/2-timme. För deras bästa låtar funkade jävligt bra - men all utfyllnad, som t.ex.  hopkoket av AC/DC, Rolling Stones, The Beatles och vad allt dom nu sysslade med i någå skede borde ha skippats. Billie Joe var stundvis så inne i sen egen grej att t.o.m. missade då en tjej i publiken visade tissarna då hon syntes på videoskärmen...


Men visst är jag ändå glad att jag såg dem. Men nu är det gjort, tack och hej. 
Sini annat blir det på lördag, då bandet som bjudit mig på det närmaste jag någonsin kommit en religiös upplevelse stiger upp på scenen!

I väntan på den rapporten kan ni kolla in Linnéas och Catzos bilder från onsdagen på x3m.yle.fi


#SongOfTheDay - Stone Sour 30/30-150


Inspirerad av Stone Sours fantastiska spelning på Rock The Beach i onsdags fick det vara deras låt 30/30-150 stå för dagens låtval. Jäkligt bra band, speciellt live. Fiilismässigt stod de för kvällens bästa spelning, med QOTSA & Billy Talent som goda tvåor - FASTÄN det var legendariska Green Day som var kvällens huvudartist. Men mer om det i nästa inlägg...

Hela listan i Spotify:

onsdag 26 juni 2013

Den återupplivade bloggen - inte är det vackert, men sällsynt!

Japp, ska försöka blåsa liv i min musikblogg igen. Tycks ta en stund att få allt att se ut som jag vill så lite kaos kommer det säkert att vara de närmaste veckorna, men.... skam den som ger sig.