tisdag 5 november 2013

Bloggflytt

DEN HÄR BLOGGEN HAR FLYTTAT!

Att flytta sin blogg är precis lika jobbigt som att flytta sitt hem. Ändå har jag valt att göra det helt frivilligt

Den nya adressen är: svenska.yle.fi/musikchefen


tisdag 29 oktober 2013

Bastille vs. Corona vs. Snap


Jag kan på riktigt inte bestämma mig vad jag ska tycka om detta Bastilles ihopkok av Snap och Corona i sin egen tappning. Alltså lite kul är det ju, och visst gör de ju sin version skickligt och tillräckligt mycket på sitt eget sätt. Ändå är det någå som tar emot. Kanske för att jag är så inkörd på orginalen, men framförallt för att hela eurodance-perioden var som störst då jag gick i högstdiet. Så jag tror att jag behöver sova på saken.

I den här stunden har Bastille lite på 1 miljon visningar på sin video på några veckor medan orginalen sammanlagt börjar närma sig 40 miljoner visningar på 5 år. Får se om Bastille lyckas ta sig upp till samma siffror med sin "hyllning". Skulle vara kul att veta hur många som aldrig kommer att fatta att det är en mash-up/cover-grej.

onsdag 16 oktober 2013

Min förmidddag med Veronica

Har på känn att det här inlägget egentligen borde öppnas med "kära dagbok", eftersom det nu blir på en 12-årings nivå, men what the hell... För sini till och med en musikchef kan bli lite star strucked ibland. Eller det var väl bara det att Veronica var den trevligaste i hela världen då hon besökte jobbet imorse.

Började dagen med att lyssna på spelningen hon gjorde på världshistoriens allra första Svenska Talande Klubb den 7.2.2007. På den spelningen gjorde hon en cover version på The Offsprings låt Self Esteem som var helt sjukt skön (kanske nånting att ta upp på setlisten igen vink vink)!

Satt i möte då hon anlände, och då jag skulle tillbaka in på mitt rum så såg jag att där var hon och värmde upp inför uppträdandet.  Inte varje dag man har Veronica Maggio på sitt rum precis, tyvärr var jag på fel sida om glaset.



Där står hon och övar på en akustisk version av Sergels Torg, och medan hon sjunger ser jag hur hennes hand plockar ner nånting från mitt skåp samtidigt som hon börjar gapflabba.

På min hylla har jag nämligen ett sajnat exemplar av Matti Nykänens skiva "Ehkä Otin Ehkä En" som väckte stor förtjusning. Här kan ni se klippet där hon förklarar vad det var som fick henne att grabba tag i skivan.

Borde ha en till nånstans hemma, kanske jag borde leta fram den och skicka den på posten. Med en varning att lyssna försiktigt så hon inte bara inspireras.




Men sen var det dags för själva uppträdandet, som ni kan se här! Fantastiskt!
Efter det trugade jag mig fram som en stalker, och fick min moment med Veronica och Matti!



Fick mina skivor sajnade (de tidigare albumen hade jag med autograf redan från tidigare)  och sen var det bara att säga tack och hej.

I väntan på att få se henne live igen kan ni kolla på Bettina på Yle Fem nästa måndag. Skippade att gå på den inspelningen, jag kan ju inte dyka upp på alla ställen där hon hänger idag heller. Fast att få ett besöksförbud från Maggios advokater skulle ju nog också vara någå att ha på CV:n...

tisdag 15 oktober 2013

Vad hände med Pitbull?

För bara ett och ett halvt år sedan, det var väl i juni 2012, så steg Pitbull upp på scenen i Helsingfors och drog sina låtar för typ 6000 människor. Då var han en av de riktigt stora namnen vad kommer till popartister, till en stor del tack vare sina samarbeten med bl.a. Jennifer Lopez, Mohombi, Ne-Yo, T-Pain, Usher och många fler - och han var överallt. Stundvis kändes det som om att han var med på precis allas singlar förutom typ Arne Alligators, inte för att ens det skulle ha varit en överraskning. Men sen gick luften lite ur...

Låtarna på senaste skivan Global Warming må ha spelats en hel del (t.ex. Feel This Moment mer än 57 miljoner lyssningar på Spotify och 121 miljoner visningar på Youtube), men redan hösten 2012 då den iof ganska okej radiolåten "Dont Stop The Party" släpptes väckte den inga större känslor. Inte ens fast han desperat namedroppde precis alla huvudstäder i västvärlden. Radiokanalerna spelade, men folk brydde sig inte och listaplaceringarna uteblev, åtminståne i europa.

Nu då jag läser om att Pitbull avbokat en hel turné i australien och redan tidigare flere spelningar i sydamerika (ryktet säger att det beror på att det inte säljs tillräckligt med biljetter) så är det väl bara att konstatera att delvis så orkade publiken inte mer med Pitbull, samtidigt som det kom en ångvält vid namn EDM.

Artister som Swedish House Mafia, Avicii, Calvin Harris, David Guetta etc. har bokstavligen sopat golvet med artister som Pitbull, och Pitbull klarade inte av att svara.Senaste skivan Global Warming innehöll pinsamma försök med dubstep och allt möjligt, men festen hade redan flyttat nån helt annanstans. Pitbulls tid var och är förbi, så som det nu ser ut. Flo Rida är en annan som riskerar att gå samma öde till mötes, och då var ju hans låt "Whistle" en enorm hit så sent som i maj 2012

Här om dagen släppte Pitbull en ny singel, Timber, där Ke$ha är med och håilar, och jag kan inte låta bli att tycka att det låter som att han försöker göra en liten Aviciis Wake Me Up-inspirerad country grej. Igen en helt ok låt, men... för att rädda Pitbulls karriär (utanför USA) så borde den nog ha kommit ut 2011.



Ett stycke klassik Lady Gaga

Inte för att Applause kanske kommer att vara den mest klassiska Lady Gaga låten genom tiderna, men visst funkar den bra såhär också...

fredag 4 oktober 2013

torsdag 3 oktober 2013

#SongOfTheDay: The Country Dark / Buttplug

Har varit lite bråda tider nu då jag varit musikchef på både X3M och YleX den senaste månaden, så bloggande dog lite i september. MEN - då jag i morse snubblade över den här skivan kände jag som ett tecken från ovan att det var dags att bryta tystnaden.

Det handlar om riktigt skitig, ful, rojsig, inhemsk garagerock då det är på allra bästa sätt! Bandet heter The Country Dark, låten heter Buttplug och är öppningsspåret på nya skivan Deadman's Handjob - bara att njuta! Åtminståne satt det riktigt bra för mig såhär när veckoslutet är så nära men ändå så långt borta...


PS: Brukar ju lägga in låtarna på min Song Of The Day Spotify-lista, men eftersom låten inte finns på Spotify så får det vara ogjort. De tidigare låtarna hittar ni dock här:


onsdag 28 augusti 2013

I brist på Metallica, ta Metallica Lite

Lyssnar igenom Avenged Sevenfolds nya album "Hail To The King" och ska jag vara helt ärlig hade jag nog förväntat mig både mer fart och tyngd, Men med facit på hand så blev det nog bättre såhär. För den här skivan plockar fram en massa minnen och musikreferenser från förr! Och det på bästa sätt....
Här är några exempel:

This Means War 
Allra mest för den nya skivan mina tankar till Metallicas Black Album, dock som en lite "lättare" version. Som här i låten "This Means War" där jag får lust att sjunga "Sad But True" mellan varven. Bra tryck!

Crimson Day
Gitarrsoundet i lugna Crimson Day låter bekant och (igen) passligt Metallica-aktigt. Annars så kunde det ju nästan vara en Sturm und Drang låt...


Heretic
Basen på sjunde spåret "Heretic" får mig att tänka på Stratovarius låt "Kiss of Judas", medan den akustiska gitarren i mitten går mot Scorpions hållet.

Acid Rain
Av nån orsak fick den här mig att tänka på Extreme och deras låt "Seven Sundays" - och då är de ju nog som från två olika världar, i alla fall sound-mässigt. Men, hjärnan kopplar nu som den kopplar, och så länge det känns positivt är det ju bara bra!


SÅ MED ANDRA ORD: 
Det värsta jag vet är då ett band helt tydligt försöker vara som sina idoler på -80:talet, men bara blir en blek kopia av någå som varit och farit. Det vad Avenged Sevenfold nu levererar låter inte som en kopia, eller ens som en medveten "nu ska vi hylla allt det som var bättre förr". Istället förvaltar dom framgånsrikt ett arv från vad som nu råkar vara min favorit musik. Finns en stor chans att det här kommer att vara mitt favorit, inte bara Avenged Sevenfold, album en tid framöver. Kanske man borde fixa en biljett till spelningen i november...


tisdag 27 augusti 2013

#SongOfTheDay: Wale / LoveHate Thing


Hiphop och rap har nu aldrig riktigt varit min grej - och med det sagt så finns den en massa undantag till det påståendet, dvs det handlar om enskilda låtar istället för att på riktigt sätta mig in i genren eller dess artister.

Under semestern hade i alla fall Wales nya album The Gifted landat i mitt postfack, och skulle jag bara ha kört på med fördomar skulle jag aldrig lagt in skivan i spelaren. Men, till all tur tänker jag mer att "man ska smaka på allt".

Kanske det var tack vare att jag under semestern på några veckor slukade de två första säsongerna av The Wire (skriker fortfarande 5-0 varje gång jag ser en polis) som jag (speciellt) av öppningsspåret The Curse Of The Gifted kom precis in i den fiilisen. Sen var det bara att tuta på med resten av skivan, som bjuder på samarbeten bla. med CeeLo Green, Nicki Minaj, Rihanna, Wiz Khalifa med flera, och framför allt en drös otroligt skickliga musiker! Levande och bra musik, det kan det inte bli för mycket av!

PS: Ännu om kopplingen till The Wire, Wales kusin Gbenga Akinnagbe hade en roll i serien fr.o.m.
säsong 3, så bara jag nu har alla delar på digiboxen ska jag ta itu med den serien.... Under ett veckoslut t.ex.


Kolla in hela spellistan på Spotify: